Krönikor

Jag vill hellre fria än fälla entreprenörer och exploatörer.

Våra lokala entreprenörer bygger välstånd för vår kommun. Kiruna kommun är på plats 279 av 290 kommuner i företagsrankingen. Det är ett allvarligt.

När jag träffat företagare har de berättat att kommunledningen är en del av problemet. Hur kan det vara så att resultaten ständigt är i botten?

En lokal företagaren lyfte till mig hur besvärligt det är att ha en kommunledning så långt åt vänster. När man som företag vill utveckla så finns det ingen som verkligt driver företagarnas intressen.

Kommunledningen arbetar inte direkt med en offensiv översiktsplan som öppnar för exploatering och tillväxt. Med samelistans, vänsterns och FI:S hjälp tog kommunledningen fram ett destruktivt tillägg till översiktsplanen. De ville förbjuda exploatering och utbyggnad av infrastruktur. Till och med LKAB gick i taket.

Kommunledningen motarbetade Copperstones försök att bygga tillfälliga entreprenörsmoduler på sitt industriområde. KD var tydliga från start; låt Copperstone bygga.

Regeringen och EU har visat med hela handen att man prioriterar Talgas gruva i Vittangi. Ändå så vägrade kommunen göra detaljplanen. Talga uppfyllde lagstiftningen. Resultatet var väntat. Då gör länsstyrelsen jobbet, på kommunens bekostnad.

Det räckte inte att kommunen ställde sig negativa till Talga. Kommunen ville aktivistiskt, obstruera trots att det mest kostar för kommunen. All fokus som läggs på att sabotera för gruvföretag tar tid från kratta manegen för våra engagerade entreprenörer. Näringslivsrankingen från plats 279 av 290 speglar tyvärr sanningen.

Jag vill hellre fria än fälla våra exploatörer och entreprenörer.

När jag var ungdom så började jag mer förstå hur lagar och regler värderade människor olika utifrån etnicitet. Senare förstod jag att det var ner på grupp- och familjetillhörighet som rättigheter fördelades som aktier i en låst marknad tillsatt av staten.

En opolitisk vän ringde och frågade om det inte var dags att ta tag i orättvisorna. Samhället viskade ut allas lika värde; lagar och regler skrek ut motsatsen. Fler perspektiv behövde lyftas.

Förutsättningar till att jaga, fiska eller bara vara i skogar och på fjäll är ojämlik. Statliga markers nyttjanderätt har privatiserats utan insyn. Möjligheten att nyttja eller bygga en stuga i fjällvärlden, på den egna privatägda mark, värderas utifrån vilken grupp jag tillhör. Det är fel. Alla borde ha samma förutsättningar i vårt land.

Alla kan inte bedriva rennäring, precis som att alla inte kan bli advokater. Men alla borde ha samma förutsättningar.

Det väsentliga är att kväner, samers och andra minoriteters kulturer får förutsättningar att bedrivas. Ursprunget på kulturutövaren borde vara oväsentligt. Möjligheten att uttöva kultur efter statens allt för lyckade försök till utrensning av språk-, slöjd- och renskötselkultur borde vara det viktiga. Inte vem kulturutövaren är.

Idag fördelas fundamentala rättigheter till mark- och vatten till de som har resurser i form av renar, där mest renar ger mandat över statliga marker i samebyar. Majoriteten samer har inte samma förutsättningar. Inte ens samebymedlemmar har samma förutsättningar bedriva renskötsel, nu år 2026. Förutsättningarna skiljer på ett orimligt sätt mellan familjer.

Det är inte renägare eller samebymedlemmar ensamt som kan lösa problemet.  Alla i samebyföreningarna vill inte heller önskar ha dagens särlagsstiftning, men de har en enorm beroendeställning. Systemet skapar konflikter och tystnadskultur.

Från 1900-talets början började staten förbjuda majoritetsbefolkningen som var kväner, lantalaiset, samer, och lappar att ta del av renskötselrätten. Man kan inte idag ge bort människors renar, precis lika lite som man kan ta någons hund. Det är komplext att ändra då människor äger renar, men vi behöver ändra riktningen för framtiden. Det går.

I nutid så sorteras renägare ut beroende på resurser och släktskap, mer än på duglighet och engagemang i rennäringen. Nyttjanderätt, älgjakt, fiske, byggrätt ska inte särlagstiftas utifrån etnicitet eller grupptillhörighet som idag. Vi alla behöver ha samma förutsättningar.

Jag avser att arbeta med detta under kommande utredningar rörande mark- och vattenrättigheter.

Vi värderar frihet olika. För mig är friheten grundläggande.

När det blev klart från vår minister Andreas Carlson sa att man kommer få bygga upp till 50 kvadratmeter utanför detaljplan, då blev jag glad, äntligen. Nu slipper man att göra anmälan för attefallshus, mer frihet. Sen ansvarar man själv att läsa på vad som gäller för lagar och regler.

Även när Socialdemokraterna lokalt lyfte att byarna skulle få en egen investeringsbudget så kände jag mig positiv. Äntligen skulle fokus och självbestämmande kunna ges åt byarna. Det är något jag och min vän Terje skrev som tanke från KD innan förra valet, tänk vad bra.

Men vad har egentligen hänt under mandatperioden? Kommunledningen biföll ett tillägg till översiktsplanen gällande rennäringen som skulle förhindra all exploatering av infrastruktur och vägar på landsbygden. Kommunledningen ändrade sig efter påtryckningar kring översiktsplanen, vilket var bra. Kommunledningen har diskuterat en avvecklingsplan för byarna, men vart är löftet för byarna så de kan satsa på sin egen utveckling?

Än finns tid kvar för kommunledningen att visa att man menar allvar med landsbygdspolitiken, gör det.

Landsbygden behöver frihetsreformer som stärkt äganderätt, ökad näringsfrihet, utökade möjligheter för jakt- och fiske. Att bo på landsbygd handlar i hög grad om att äga och bruka mark. Äganderätt är en frihetsfråga: rätten att fritt få disponera sin egendom. Skogsägarnas makt över sin egen mark behöver öka. I det här fallet är hela Kiruna kommun att se som landsbygd.

Självklart borde byarna i vår kommun få en egen investeringsbudget, som de själva rår över. Det hade kunnat vara ett första steg för oss som tror på landsbygdens utveckling. Med mer frihet skulle landsbygden kunna blomma ut, eller vad tror du?